En man vandrar planlöst runt i 1940-talets Oslo på jakt efter en medmänniska. På tågstationen möter han en okänd kvinna som följer med honom hem. Under en natt redogör hon för hela sitt liv: De hårt arbetande föräldrarna vars kroppar förtvinar, den klaustrofobiska hemstad hon växte upp i och arbetarklassflickan som förälskar sig i sin lärare.
“Av månsken växer ingenting” släpptes för första gången 1947 och blev den då 41-åriga Torborg Nedreaas genombrott. Samma år gjordes Anne Franks dagbok offentlig, Albert Camus släppte “Pesten” och i Sverige sammanställde Astrid Lindgren några episoder från den första boken om Pippi Långstrump i bilderboken “Känner du Pippi Långstrump?”.
Nedreaas romandebut väckte stor uppmärksamhet på grund av de ämnen den avhandlar. 2023 inkluderades romanen som en av tio böcker i en kanon av den norska dagstidningen Klassekampen, tillsammans med verk av Simone de Beauvoir, Karl Marx och John Steinbeck.
“Av månsken växer ingenting” är en glimt in i en annan tid där läsaren får ta del av hur livet kunde se ut för den största delen av Norges och även Sveriges befolkning, det vill säga arbetarklassen. Det är också en skildring av en kvinnas inre liv och den outtömliga smärta som kärlek kan medföra. I centrum står relationen mellan den ej namngivna kvinnliga huvudpersonen och hennes stora kärlek, Johannes. Romansen för tankarna till det nya begreppet situationship, en odefinierad relation full av oklarheter.
I “Av månsken växer ingenting” skildras en minst sagt obekväm relation. Nedreaas värjer inte för smärtan och ensamheten som kommer av en kärlek som inte kan leva men inte heller dö. Det är en hänsynslös förälskelse som läsaren möter, där den förälskade saknar både självbevarelsedrift och ansvarstagande, något som är uppfriskande i en tid då mänskliga relationer mer eller mindre har förskjutits till ett slags marknad där dejtingappar och sociala medier dominerar.
Att bli förälskad är sällan hälsosamt och kärleksrelationer är asymmetriska, påpekar Geir Gulliksen i förordet, och det är lika sant 1947 som 2026. Nedreaas tvingar läsaren att se förtvivlan, ensamhet och det ofruktsamma strävandet efter Johannes, den stora kärleken: “Han är alla de krafter som jag har slösat bort i livet.”
Huvudkaraktären dör inte av olycklig kärlek, hur mycket man än som läsare önskar henne den förskoningen.