Så sent som förra våren turnerade Riksteatern med ”Lång dags färd mot natt”. Grynet Molvig och Krister Henriksson spelade paret Tyrone i Eugene O’Neills klassiska familjedrama – något Tom Alandh har skildrat i en finstämd SVT-dokumentär från förra hösten.
Nu har samma pjäs satts upp igen, men under en annan ledning.
Den här gången är det inte Eva Dahlman, utan Stefan Larsson som tolkar O’Neill. Molvig och Henriksson har ersatts av Lena Olin och Peter Andersson, samtidigt som Emil Almén och Linus Troedsson har tagit över uppgiften att spela deras söner. Under Riksteaterns Sverigeturné gestaltades de av Tobias Aspelin och Alex Jubell.
Så här långt har Larssons ensemble inte fått lika fina recensioner som Dahlmans fick i fjol. Efter förra veckans premiär skrev Dagens Nyheters Maina Arvas att framförandet var så ”stumt och stelt” att uppsättningen verkade ”ofärdig eller som en långkörare som spelats så många gånger att den tröttnat och tappat kontakten med den ursprungliga regin.”
I Svenska Dagbladet gick Lars Ring på ungefär samma linje: ”Trots goda skådespelarinsatser kommer smärtan inte nära”, slog han fast i sin recension.
Även undertecknad har sett pjäsen – och skriver under på kritiken. Det är svårt att förneka att ensemblen inte får det att stämma. Det lossnar inte för dem, flyter inte på. Vill man vara riktigt hård kan man hävda att samspelet dem emellan är lika dysfunktionellt som den familj de gestaltar.
Det är däremot inga större fel på skådespelarnas enskilda prestationer. Även om deras samverkan på scen lämnar en del övrigt att önska, är Lena Olin trovärdig i rollen som den morfinmissbrukande modern Mary, medan Emil Almén och Linus Troedsson gör fina insatser som sönerna Jim och Edmund.
Den som övertygar mest är emellertid Peter Andersson.
Göteborgaren är ofta i en klass för sig – så även i ”Lång dags färd mot natt”. Som den försupne fadern James sätter han inte en fot fel, tvekar aldrig, utan är säker på sin sak. Han vet vad han gör. Han är självklar på Stadsteaterns stora scen.
Peter Andersson har helt enkelt en tyngd som många saknar. I den här pjäsen är han därför den stora behållningen.