Filmen inleds med varje sund förälders mardröm: ett föräldramöte på barnens skola. Det som gör just dessa sammankomster särskilt svåruthärdliga är att det i varje klass finns några föräldrar som tar stor plats och under välviljans och godhetens flagga lägger fram förslag eller kommer med synpunkter som – trots förklädnaden – helt uppenbart endast gynnar det egna barnets eller förälderns intressen.
Bara åsynen av klassrummet och den hjälplösa klassföreståndaren i den inledande scenen är alltså pulshöjande. Och naturligtvis blir det inget harmoniskt möte i samförstånd.
Schulman kopplar genast grepp om publiken och vi skrattar högt.
Utan att avslöja för mycket om filmens handling kan följande sammanfattning ges: 7C ska åka på klassresa till en skärgårdsö. Tre frivilliga fäder i klassen anmäler sig som ledsagare, och på öns lägerverksamhet ska ytterligare vuxna finnas.
Fäderna, som spelas av Fares Fares (Bobo), Linus Wahlgren (Pontus) och Gustaf Skarsgård (Bill), gör alla tre strålande och trovärdiga rollprestationer.
Klassresan blir förstås ett inferno. Sjundeklassarna befinner sig i det otäcka gränslandet mellan barndom och vuxenliv; gränser ska testas, auktoriteter utmanas och allt är på liv och död.
Det är träffsäkert, roligt och otäckt på samma gång. Men det är såklart inte bara barnen som prövas under klassresan; även papporna utmanas och deras dynamik sätts på prov.
Det är en udda vuxengrupp som åkt på resa tillsammans. Bobo är alfahannen som inte är rädd för att höja rösten och slå näven i bordet, medan Schulmans alter ego, Bill, har en mer inkännande och medlande roll. Pontus är den sköna snubben, som ännu inte förstått att han blivit vuxen och har en vuxens ansvar.
Hur det slutar ska vi naturligtvis inte avslöja och om filmens chanser att tävla på Oscarsgalan vågar vi inte uttala oss, men låt oss likväl konstatera att ”Arkipelag” är underhållande från början till slut.