Det var med böckerna om Ester Nilsson som Lena Andersson fick sitt litterära genombrott. Kärleksromanerna hyllades i spalterna, sålde i otaliga exemplar och blev utgångspunkt för ett lika oräkneligt antal diskussioner om romanfigurens förälskelser.
Medan vissa försvarade Esters åtrå, förbannade sig andra över den. Alla tycktes ha en åsikt om Anderssons litterära gestalt.
Särskilt omtalad blev ”Egenmäktigt förfarande” (2013), romansvitens första del, som Augustprisbelönades och uppmärksammades flitigt på tidningarnas kultursidor. Bland annat initierade DN:s Åsa Beckman en av de stora kulturmansdebatterna genom att hänvisa till relationen i boken mellan Ester och konstnären Hugo Rask.
Även uppföljaren ”Utan personligt ansvar” (2014) omfamnades av läsarna. Vissa av dem ansåg till och med att den överträffade ”Egenmäktigt förfarande”.
Det är därför ingen överdrift att betrakta vårens utgivning av romansvitens tredje del, ”Män och kvinnor”, som en av årets största på den svenska litteraturscenen. Ester Nilsson har trots allt hunnit bli efterlängtad sedan hon var som mest aktuell för ett drygt decennium sedan.
Lena Anderssons senaste kärleksroman har däremot fått ett annat mottagande än de tidigare två. Den här gången har recensenternas dom varit hårdare.
I DN avfärdade Ingrid Elam romanen som förklädd ”åsiktsjournalistik” med förklaringen att Andersson framför ”allsköns kritik” med hjälp av sina romanfigurer; genom dem ifrågasätts alltifrån den svenska skolan till utfärdandet av adhd-diagnoser. ”Det finns därför all anledning”, påstod Elam, ”att varna de läsare som vill identifiera sig med huvudpersonen eller någon annan av gestalterna”.
Hade det låtit på samma sätt om Andersson framfört en annan sorts samhällskritik, som varit mer politiskt korrekt, kanske handlat om rädsla för klimatförändringar eller faror med klassklyftor? Nej, då hade nog Elams varning uteblivit.
Dessvärre var hon inte den enda som misstog sig i sin bedömningen av boken. Även Gabriel Zetterström hamnade fel: ”Det är varken roligt eller särskilt bra litteratur”, skrev han orättvist i SvD.
Likväl förde han ett tänkvärt resonemang. Enligt honom framstod romanen som varken hackad eller malen, den kunde helt enkelt ”inte riktigt bestämma sig för vad den ville vara”. Till skillnad från ”Egenmäktigt förfarande” och ”Utan personligt ansvar”, spretade ”Män och kvinnor” åt flera håll, sedan Esters väninnor för första gången tagit plats i berättelsen. De spridda perspektiven gjorde det svårt att få grepp om Anderssons roman.
Denna aspekt missades av flera kritiker, däribland Aftonbladets Kristofer Folkhammar. Som tur är uppmärksammades den däremot av GP:s Mikaela Blomqvist.
”Som roman betraktad är ’Män och kvinnor’ splittrad snarare än helgjuten”, förklarade hon, för att i nästa mening understryka att den också var ”härligt oberäknelig”. Båda betraktelserna hade Blomqvist täckning för: väninnornas intåg i berättelsen var inte bara fragmentiserande, utan fyllde en funktion. En del av behållningen med boken var att det ena avsnittet inte var det andra likt, just för att ingen av väninnorna var som någon av de andra.
Därmed var Mikaela Blomqvists recension den mest träffsäkra. I motsats till några av hennes kritikerkollegor förmådde hon både se felen och förtjänsterna med Lena Anderssons roman.