Christopher Nolan vet hur man drar folk till biograferna. För tre år sedan strömmade publiken till regissörens biopic om Robert Oppenheimer – nu gör han succé med storfilmen ”The Odyssey”.
Så här långt har Nolans filmatisering av den antika hjältesagan spelat in över 900 miljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 8,5 miljarder kronor. Och då har ”The Odyssey” ännu inte kommit till världens näst största biomarknad, Kina.
Därtill har den fullständigt drunknat i fina recensioner. The Independent och The Telegraph är två av flera välrenommerade tidningar som givit filmen högsta betyg, och i ansedda The Times har den beskrivits som ”ett mästerverk på alla sätt”.
Sommarens stora biofilm lever emellertid inte upp till hajpen. ”The Odyssey” kantas nämligen av ett paradoxalt problem: den är för perfekt.
I Christopher Nolans påkostade Homeros-adaption är inte bara fotot vackert och musiken storslagen. Flera av skådespelarna är dessutom overkligt bildsköna – ta bara en titt på Zendaya (Athena) och Anne Hathaway (Penelope).
Denna perfektion är svår att drabbas av och nästan omöjlig att identifiera sig med; det vackra fotot, den storslagna musiken och de supersnygga skådisarna känns alldeles för avlägsna. Därtill har perfektionen något ointressant över sig; det fulländade och felfria är helt enkelt ganska tråkigt.
Att kritikerna gör en annan bedömning av ”The Odyssey” kan tyckas konstigt. Å andra sidan är tidningarnas tyckare inte vilka som helst; många av dem är lika mycket filmentusiaster som kritiker, vilket man ska ha med sig i läsningen av deras recensioner.
De kan mycket väl ha färgats av Christopher Nolans välkända upptagenhet vid detaljer; kritikerna lär exempelvis ha uppskattat att regissören utvecklade särskilda kameror för att kunna spela in filmen i det bredare och mer högupplösta Imax-formatet.
Kanske borde proffstyckarna – och Nolan – lyssna mer på Leonard Cohen, som sjunger om tjusningen i det ofullkomliga: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in”.