För några år sedan uppstod ett fenomen på plattformen TikTok som gick ut på att kvinnor frågade sina manliga partners, vänner eller pappor hur ofta de tänkte på Romarriket. Svaren var förvånande. De ägnade det antika storriket om inte dagliga tankar så åtminstone veckovisa sådana.
Någon som också ägnade Romarriket stor uppmärksamhet var Adolf Hitler. Han stannade dock inte vid tanken på det, utan var fast besluten att på tysk mark skapa ett rike som i storlek och inflytande skulle kunna mäta sig med romarnas. Till sin hjälp hade han en inre krets förtrogna, som bistod honom genom att ansvara för olika funktioner i det ”Tredje riket”, som han döpte sin totalitära stormakt till.
I dag, fredag, har en film om en av Hitlers mest skrämmande allierade, Josef Mengele, svensk biopremiär. ”Josef Mengeles försvinnande” är regisserad av exilryssen Kirill Serebrennikov och baserad på den franske författaren Olivier Guez prisbelönta bok om nazistläkarens flykt till Sydamerika.
Filmen tar avstamp vid krigsslutet och behandlar åren fram till Mengeles död 1979. Under andra världskriget arbetade han som läkare vid förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Han är mest känd för att ha stått för gallringen av fångar vid ankomsten till lägret. Likt en dödsängel valde han vilka som skulle få leva och arbeta, och vilka som genast skulle skickas till gaskamrarna. Därtill har Mengele uppmärksammats för de groteska och inhumana medicinska experiment han lät utföra på fångarna.
Likt flera andra nazistledare flydde Josef Mengele till Sydamerika när han inte kunde hålla sig undan rättvisan i Tyskland. I Sydamerika levde hoppet om ett Stortyskland vidare och i filmen visar varken Mengele eller någon annan i den tyska kretsen prov på ånger, skam eller skuld.
– Ånger är en sjukdom som uppfunnits av de svaga för att blockera all handling och förlama viljan, som rollfiguren Mengele uttrycker det.
Serebrennikovs drama är mycket mörkt och rysligt välspelat. August Diehl, som gestaltar Josef Mengele, utmärker sig särskilt. Det är filmat i svart-vitt med långa tagningar på ett manér som för tankarna till dokumentärfilm, vilket stärker berättelsens autenticitet.
Men det finns en sekvens i färg. Josef Mengeles son, Rolf, som vuxit upp med sin mamma och bara har mycket vaga minnen av fadern, har på Mengeles uppmaning kommit till Brasilien för att besöka honom. Besöket blir inte som någon av dem hoppats. Sonen vill veta exakt vad faderns roll i koncentrationslägren var och fadern svarar defensivt. Han backar inte en tum från sin rasbiologiska övertygelse:
– Führern ville ha en miljard tyskar år 2200. Han var vår Ceasar och vi hans genetiska ingenjörer med uppdrag att säkra tillväxten av den tyska rasen.
Så småningom börjar han berätta, eller kanske minns han bara tillbaka. Minnena återges i färg och är vackert tonsatta samtidigt som Mengele utför de mest avskyvärda kränkningar av den mänskliga kroppen. Filmen gestaltar en ondska som inte går att sätta ord på. Kanske är detta också filmens svaghet. Även om vi aldrig får glömma, och även om ondskan och barbariet aldrig får upprepa sig, så går det nästan inte att uthärda grymheterna. Frågan är därför om filmen kommer att hitta sin publik?