Det är något fördömt med den svenska kulturministerposten. De som besuttit den under de senaste 20 åren har som få andra bundit ris åt egen rygg – några tycks närmast ha satt en ära i att sabba för sig själva.
Kanske var det Cecilia Stegö Chilò (M) som inledde olyckskedjan. Hösten 2006 tvingades hon lämna sitt statsrådsämbete efter bara tio dagar, sedan det framkommit att hon inte betalat tv-avgiften på över 15 år. Med ett sådant misstag förblir du inte politiskt ansvarig för public service-företagen.
Sex år senare var det dags för moderaten Lena Adelsohn Liljeroth att falla i onåd, och häromåret kom turen till socialdemokraten Jeanette Gustafsdotter. Den senare var så intetsägande i ett samtal med Svenska Dagbladet att Dagens Nyheters ledarsida diskuterade huruvida intervjun var den sämsta någonsin av ett svenskt statsråd.
Dessvärre utgör dagens kulturminister – Parisa Liljestrand – inget avvikande exempel.
Efter att tidigare ha kallat stjärnregissören Ruben Östlund för ”författare”, blottade hon återigen sin kulturella okunskap i onsdagens avsnitt av ”Fördomspodden”; när programledaren Emil Persson frågade henne om Bo Widerberg, Christopher Nolan och Tomas Alfredson kände hon inte till någon av filmmakarna.
Inte heller under sitt besök på vinterns filmfestival i Göteborg rosade ministern marknaden. Till ljudet av spridda burop höll hon ett taktlöst tal, som snarare var en uppläxning än ett invigningsanförande.
Sammantaget framstår kulturen som en bisyssla i politikernas ögon. Den verkar inte förtjäna bättre än att styras med vänsterhanden, varför våra företrädare på området svamlar i SvD och tror att Ruben Östlund skriver böcker.