Häromveckan snubblade jag över ett klipp från TV4:s Nyhetsmorgon. I inslaget redogjorde en etnolog för hur det svenska firandet av den här dagen uppstod. En av programledarna ville härleda fenomenet till den nästan tvåtusenåriga helgonlegenden Valentin, men etnologen föredrog en annan – betydligt kortare – historisk parallell.
Det räcker, förklarade han, att backa bandet till mitten av 50-talet. Då lanserade varuhuset NK en marknadsföringskampanj, som tog Valentine’s Day till Sverige.
Sedan dess har traditionen förföljt oss.
Beklagligt nog är firandet lika andefattigt som ursprunget till det. I likhet med mycket annat som hämtat inspiration från USA, kännetecknas det av torftighet. Genom att låta sockrade geléhjärtan och rosor i choklad representera kärleken har vi gjort de importerade klichéerna till våra egna, trots att de borde blivit kvar på andra sidan Atlanten.
Att tusentals svenskar häromdagen höll sig vakna för att följa Super Bowl är ett annat pinsamt omfamnande av den amerikanska kulturen. Högtidlighållandet av Alla hjärtans dag är däremot ännu värre.
Kärleken har nämligen inget med det tillkämpade att göra. Framförs den på en given signal, som något pliktskyldigt, har den förlorat sitt värde. Visst bör den snarare komma inifrån oss, som något spontant? Den är i själva verket de små gesterna; den kvardröjande blicken eller den plötsliga beröringen.
De som tror något annat har fått kärleken om bakfoten.