I kölvattnet av huliganmordet på fotbollssupportern Tony Deogan frågade sig Stephan Mendel-Enk varför så gott som alla våldsbrott kan knytas till män. Förklaringen fann han i de mansideal som pojkar formas av och sedermera reproducerar.
Resonemanget utvecklar han i reportageboken ”Med uppenbar känsla för stil”, som utkom sensommaren 2004.
– De flesta debattböcker blir det inget snack om, men det blev det om den här. Det var ett jävla liv.
Varför tror du att boken blev så uppmärksammad?
– Det kan till viss del ha att göra med att jag kom från ett oväntat håll. Jag var ingen genusstudent, jag hade bara skrivit om sport tidigare.
I hans dissekering av manligheten möter läsaren alltifrån tunnelbaneklottrare till förskolelärare. På ena sidan fikar vi med sportjournalisten Mats Olsson, för att på nästa träffa Killinggängets Andres Lokko.
Under författarens samtal med den senare påminner denne oss om ett bekant bekymmer: många män förefaller ha svårt att få nya vänner efter att de fyllt 30. ”Du kan försöka, men det blir bara konstigt”, förklarar Lokko. ”Det blir bara gay.”
– Just det! säger Stephan och skrattar när jag återger passagen för honom.
Du skulle själv fylla 30 när boken gavs ut. Har du fått några nya polare sedan dess?
– Det har jag faktiskt. Många.
Du kanske är undantaget som bekräftar regeln?
– Det är säkert en del som lyckas hitta nya, men jag vet att det är ett problem. Jag läste i DN att Kristofer Ahlström var glad över att ha fått en ny vän för första gången på 20 år, så fenomenet är i allra högsta grad levande.
Vad tror du att det beror på?
– Det kan hänga ihop med vad manligheten värdesätter. Att vårda och upprätthålla nära relationer är inte särskilt högt prioriterat; män bedöms snarare på sådant som har med jobb och träning att göra.
Han fyller i:
– Det kan också handla om att killar aktar sig för att uppträda på ett sätt som verkar kvinnligt. Det är en av grundreglerna i ”den dominerande manligheten”, som jag kallar den. Istället för att skapa gyttriga relationer som håller oss tillbaka, förväntas vi slå oss fria, bli autonoma.
Stephan Mendel-Enk varnar för att strävan efter frigörelse är ”en väg mot ensamheten”. Kanske är det den Gunnar Ardelius beskriver i boken ”Ingenmansland”, i vilken han ger uttryck för en önskan om att fly världen omkring sig.
I Ardelius mansskildring hävdar han sin självständighet genom att åka Vasaloppet, trots att han just blivit trebarnsfar. En sådan prioritering kan tyckas tveksam – men det finns betydligt värre sätt att bejaka sin manlighet på.
– Gängkriminalitet, incelsfärer och dåd som det i Örebro hämtar också näring ur de mest destruktiva vrårna av manligheten, påpekar Stephan.
Det finns emellertid de som anser att problematiseringen av män har gått för långt. Häromåret skrev psykiatern Stefan Krakowski i Dagens Nyheter att ”hån, förakt och ren sexism har ersatt den sansade diskussionen.” Nu för tiden är det ”jaktsäsong” på män, enligt Krakowski.
Stephan Mendel-Enk är medveten om risken att dra alla över en och samma kam.
– Det är viktigt att skilja på män och idéer om manlighet. Manliga ideal tåls att kritiseras, men att göra detsamma om enskilda män är ganska värdelöst.
Även kulturskribenten Philip Warkander har ridit ut till männens försvar. ”Numera gissar man inte utan ’killgissar’, man förklarar inte utan ’mansplainar’. […] Män i grupp beskrivs genom dessa begrepp som oförmögna till vettiga sociala kontakter”, har Warkander tidigare påtalat i Expressen.
– Det är kul att uttrycka sig svepande om olika grupper. Att göra det om män är förhållandevis riskfritt, för vi verkar ju ha allt: såväl pengar som makt. I och med att ingen kommer att anklaga dig för att sparka nedåt finns det utrymme för att göra det.