I oktober 2018 gästade Jordan B Peterson SVT:s dåvarande fredagstalkshow ”Skavlan”. Psykologiprofessorns tv-framträdande kom att sätta viss fart på den svenska debatten om the gender-equality paradox, eller jämställdhetsparadoxen.
– De största skillnaderna mellan män och kvinnor i världen när det gäller temperament och intressen finns i Skandinavien, och de har vuxit som en konsekvens av er jämställdhetspolitik. Ju mer jämställt ett land är desto större är personlighetsskillnaderna mellan män och kvinnor, förklarade Peterson i programmet.
Under sin medverkan hänvisade han även till en – vid tidpunkten nypublicerad – studie i tidskriften Science. Den åsyftade forskningen genomfördes av ekonomerna Armin Falk och Johannes Hermle, som lät intervjua närmare 80 000 personer i 76 länder. Enligt Falk och Hermle var skillnaderna i preferenser mellan män och kvinnor större i rikare och mer jämställda länder. Där föreföll exempelvis kvinnor vara mer tillitsfulla och mindre riskbenägna än män.
I Dagens Nyheter fick Jordan B Peterson så småningom mothugg av vetenskapsjournalisten Karin Bojs, som bland annat påpekade att Science-studien inte visade vad som låg bakom könsskillnaderna. Därmed behövde det inte röra sig om ”jämställdhetspolitik”, som Peterson gjorde gällande.
Samtidigt är Armin Falk och Johannes Hermle långt ifrån ensamma om sina slutsatser. En samtida studie från Göteborgs universitet, som publicerats i International Journal of Psychology, är en av många som nått liknande resultat.
En undersökning från i fjol kastar dock nytt ljus över den forskning som bedrivits på ämnet.
Ville-Juhani Ilmarinen och Jan-Erik Lönnqvist vid Helsingfors universitet har granskat flera studier, däribland de två som tidigare berörts. Forskarduons genomlysning förkastar både jämställdhetsparadoxen och de vetenskapliga arbeten som tyckts göra skäl för den.
– Det är tydligt att jämställdhet i stort sett har samma effekt på män som på kvinnor. Här finns ingen paradox, säger Jan-Erik Lönnqvist till Rekorderligt.
Professorn i socialpsykologi menar att de tidigare forskningsrönen är sprungna ur ett bristfälligt statistiskt tillvägagångssätt, som föranlett missvisande jämförelser mellan mäns och kvinnors preferenser i relation till jämställdheten i det land de lever i.
Enligt Lönnqvist är studierna som de har tittat närmare på en del av den så kallade ”replikationskrisen”; oförmågan bland många vetenskapliga arbeten att rendera samma resultat om de upprepas.
– I de här fallen har den statistiska metoden fullkomligt förvrängt resultaten. Det blir bara nonsens. Den här typen av kritik har framförts vid upprepade tillfällen sedan början på 1960-talet. Nu framför vi den igen.
Likväl har jämställdhetsparadoxen fått stort genomslag. Hur kommer det sig, tror du?
– Vissa tilltalas av tanken på jämställdhetsarbete som något onödigt. En stor del av löneskillnaderna i Finland beror på att män och kvinnor arbetar i olika branscher. Om paradoxen stämmer, så behöver vi inte göra något åt det, i och med att män är på ett sätt och kvinnor på ett annat.
Han fortsätter:
– Och, det vi inte kan göra något åt behöver vi inte bry oss om. Det finns nog en lockelse i ett sådant narrativ, som på sätt och vis frigör människor från ansvar.
Ni menar att studierna är närmast ovetenskapliga. Det är en hård anklagelse. Har ni fog för den?
– Ja, det har vi. Vi visar i detalj hur deras metod leder fel; det är som om de använder en additionsmetod där två plus tre blir sex. Vi menar att svaret snarare är fem och förklarar varför.
Samtidigt är Jan-Erik Lönnqvist självkritisk. Han menar till och med att delar av hans egen forskning inte håller måttet.
– Det fascinerar mig hur jag och många andra har lurat oss själva. Sättet som vi har analyserat data på har medfört otroligt stor valfrihet i hur vi gjort våra statistiska analyser. Vi har kunnat få precis de resultat vi vill. Det är ett märkligt självbedrägeri, som pågått länge, säger han avslutningsvis.