Att Olof Lundh har fullt sjå är ett understatement. Vid sidan om sitt jobb som krönikör och poddare på Fotbollskanalen, arbetar han med de allsvenska sändningarna på TV4 och skriver regelbundet i Dagens industri.
Som om skåningen inte vore sysselsatt nog, reser han snart till Nordamerika för att bevaka sommarens fotbolls-VM. Från och med att de svenska landslagsherrarna landar i USA den 6 juni ska han följa deras framfart.
Hur hinner han med allt?
– Jag tittar inte på tv-serier, och har inte gjort särskilt mycket socialt den här våren. Jag avstår en himla massa saker. Det har jag alltid gjort, berättar Olof Lundh när Rekorderligt träffar honom i centrala Stockholm.
Vi ses några timmar efter att förbundskapten Graham Potter har tagit ut den svenska VM-truppen. Lundh beskriver laguttagningen som ”överraskande” – han hade inte väntat sig att engelsmannen skulle peta mittfältstalangerna Hugo Larsson, Williot Swedberg och Roony Bardghji.
– Jag hade nog trott att alla tre skulle ingå i en trupp på 26 man.
Inte heller Olof Lundhs TV4-kollega John Guidetti hade räknat med att Larsson, Swedberg och Bardghji skulle ställas åt sidan. I fotbollsmagasinet ”Bollklubben” har Guidetti till och med anklagat Potters laguttagning för att vara ”feg”.
Lundh ser uttagningen ur ett annat perspektiv. Enligt honom skickar den en signal om att Sveriges förbundskapten känner luft under vingarna.
– Det är uppenbart att Graham Potter har självförtroende. Hans trupp är mer Lasse Lagerbäcksk eller Janne Anderssonsk. Det är inte givet att man är med bara för att man är ung och talangfull.
Även om det finns mycket att säga om den svenska VM-truppen, ägnar vi den bara några minuter. Vi har annat att prata om: tidigare i veckan släpptes nämligen Lundhs reportagebok ”Allt eller inget – berättelsen om revolutionen som höll på att knäcka svensk fotboll” (Albert Bonniers förlag).
Den handlar om de senaste årens turbulens på Svenska fotbollförbundet. I boken berättar Lundh bland annat om SvFF:s pressade ekonomi, de tilltagande arbetsmiljöproblemen och det växande missnöjet mot förbundsledningen.
I centrum för hans skildring står ett antal nyckelfigurer, däribland förbundsordförande Fredrik Reinfeldt, generalsekreterare Andrea Möllerberg och förbundskapten Jon Dahl Tomasson, som alla har tvingats bort från sina respektive uppdrag efter mindre än två år.
– Det är ett historiskt skeende i svensk fotboll, en skräckfilm med ett lyckligt slut, säger han och fortsätter:
– Jag kände att det är här och nu man kan skildra epoken Fredrik Reinfeldt. Det är nu det är färskt. Och det här är något jag har följt: jag har varit på årsmöten, presskonferenser, matcher och träningar.
Du kan det här.
– Det säger jag inte, men jag har varit på plats och gräver lite där jag står.
När Albert Bonniers förlag släppte sin katalog över vårens utgivning hette Olof Lundhs bok ”Den förlorande generationen – berättelsen om revolutionen som sänkte svensk fotboll”. Efter landslagets VM-avancemang i slutet av mars fick titeln ändras och omslaget göras om.
– Att de gick till VM stärker nästan bara min tes kring att Fredrik Reinfeldt och Andrea Möllerberg inte lyckades med det de ville göra med svensk fotboll. Efter dem kom det in en ny styrelse och den tog beslutet att för första gången någonsin sparka en svensk förbundskapten. Samma styrelse tog in Graham Potter, som lyckades ta dem till VM.
Du nämner Fredrik Reinfeldt och Andrea Möllerberg. Är det framförallt de som ska bära hundhuvudet för detta?
– Fredrik Reinfeldt är ju ordförande och i boken skildrar jag när de rekryterar Andrea Möllerberg. De är en rekryteringsgrupp på tre personer, och två vill ha en annan kvinna, men han ville ha henne. Han övertygar en av de andra, Göteborgs FF:s ordförande Bert Andersson, att gå för Möllerberg. Så Fredrik Reinfeldt får ändå sägas vara tongivande i det här. Den som blir motsvarigheten till vd, generalsekreterare Andrea Möllerberg, går inte heller att runda.
Han fyller i:
– För det fotbollsmässiga är Kim Källström väldigt viktig. Han får en stor roll – jag tror att det är runt hundra personer han blir chef för i en nyskapad roll som fotbollschef. I dag är han landslagschef och har mindre än halva kungadömet kvar. Och det är klart att Jon Dahl Tomasson också är en del av det. Egentligen är det de fyra huvudpersonerna.
Men Reinfeldt och Möllerberg går inte att komma runt?
– Nej, det är helt omöjligt. De är de högsta ansvariga. Den ena är ansvarig för styrelsen och den andra är ansvarig för det operativa arbetet.
Med sin reportagebok om turerna på Svenska fotbollförbundet cementerar Olof Lundh sin plats som en av Sveriges mest respekterade sportjournalister. Den snart 60-årige lundensaren har jobbat hårt för att komma dit han är i dag – därom råder inga tvivel – men skåningen tycks också ha haft marginalerna med sig.
– Mycket handlar om tillfälligheter. Det kommer man inte ifrån. Jag har haft en jävla tur som kom in i branschen när det fortfarande fanns lite pengar, även om det inte fanns lika mycket som tidigare. Det fanns tid att bygga upp kontakter och nätverk, och man behövde inte vara lika produktiv som i dag.
Lundh berättar om ett slags uppvaknande, som drabbade honom under hans journalistpraktik och har kommit att prägla hans karriär.
– Jag gjorde praktik som 30-åring på Expressen. Då insåg jag att en del av de som var stjärnor på nyhetsredaktionen, sportredaktionen eller nöjesredaktionen var 22-23 år och hade jobbat på lokaltidning och varit några år på Expressen. Jag fick ett driv när jag begrep att jag låg långt efter dem. Jag förstod att jag måste jobba som fan: jag var tvungen att jobba mycket, jobba koncentrerat och fokuserat. Det har jag försökt göra sedan dess.
Han fortsätter:
– Sedan tycker jag att jobbet är roligt. Jag tycker att fotboll är kul, även om jag är mer fascinerad av maktstrukturerna kring Svenska fotbollförbundet och Fifa än vad jag är fascinerad av någons löpvägar.
Innan vi bryter upp och avslutar intervjun med Olof Lundh ställer vi en sista fråga till honom. Min fotograf och jag undrar vad Lundhs succé i Filip och Fredriks frågesportsprogram ”Alla mot Alla” och hans sommarprat i P1 säger om skåningens popularitet: Håller han på att bli lite folkkär?
– Man märkte att många gillade ”Alla mot Alla”. En tredjedel hatade väl mig och två tredjedelar tror jag gillade mig. Det är klart att det programmet betydde en del. Jag upplevde också att responsen kring mitt sommarprat var stor. ”Alla mot Alla” tyckte jag var kul, för det var lite kunskap, även om det var lite galet också. Jag är inte så intresserad av en del av de andra lekprogrammen. Men jag vet inte… Det där är så svårt, det är något som andra får bedöma.