Det sägs ibland att de första timmarna efter att ett brott har begåtts är de mest kritiska. Då är det viktigt att polisen gör sitt jobb – ofta handlar det om att skyndsamt säkra teknisk bevisning och förhöra vittnen.
Efter att Olof Palme sköts i centrala Stockholm kvällen den 28 februari 1986 gick det mesta fel för den polis som var först på plats, kommissarie Gösta Söderström. Till en början förstod han inte vem offret var, varför statsministerns hustru, Lisbeth Palme, upprört fick förklara det för honom. Därefter paralyserades han i sin roll som yttre befäl, vilket fick till följd att polisinsatsen på Sveavägen blev ledningslös.
Kommissarie Söderström var emellertid inte ensam om att lamslås av stundens allvar: ”För att göra den långa nattens historia kort bröt polisorganisationen samman”, skriver Hans-Gunnar Axberger i boken ”Statsministermordet” (Norstedts).
Den polisiära oordning som präglade de första timmarna efter dådet är symptomatisk för hela Palmeutredningen. Sedan statsministern sköts till döds den där kylslagna februarikvällen har oredan varit så omfattande att den är svår att överblicka; fantasierna om kopplingar till Sydafrika och konspirationerna mot svenska kurder är bara några av alla misslyckade spaningsuppslag.
– Det har varit många märkliga turer i den här utredningen. En jäkla röra, säger journalisten Jon Jordås när Rekorderligt träffar honom på Kulturhuset i Stockholm.
Under vårt samtal nämner vi bara polisens intresse för Sydafrika och svenska kurder i all hast – mer än så pratar vi inte om det. Istället riktar vi vår uppmärksamhet åt ett annat håll.
På senare tid har nämligen ett nygammalt utredningsspår väckts till liv. Tack vare just Jon Jordås och hans facklitterära debut ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” (Natur & Kultur) är det många som har fått upp ögonen för ensamvargen Christer A.
– Om man vill vara väldigt elak kan man säga att han hade lite skolskjutaraura. Christer levde ensamt och ensligt, hade inga kompisar och inte heller någon partner, förklarar Jon Jordås och fortsätter:
– Det som gör honom så väldigt ovanlig är att han vann pengar på travet. Sex år innan mordet på Palme, 1980, vann han en miljon (drygt 4,5 miljoner kronor i dagens penningvärde, reds. anm.). Det gjorde att han fick ett helt annat liv än han annars skulle ha fått.
För travpengarna köpte Christer A bland annat en bostadsrätt i Vasastan och en Smith & Wesson .357 Magnum-revolver – samma vapentyp som Olof Palme tros ha skjutits med.
– Han investerade också en del av vinsten på börsen, så Christer blev något så ovanligt som en kapitalist med skolskjutarimage.
Noterbart är även att enstöringen Christer A var en erkänt skicklig skytt. Efter miljonvinsten på travet gick han med i en skytteklubb, där han gjorde anmärkningsvärt bra ifrån sig.
– Hans klubbkamrater har berättat att han hade väldigt bra nerver, att han aldrig blev nervös.
När polisen skickade ut kallelser till alla i Stockholmsområdet som ägde en revolver av modellen Smith & Wesson .357 Magnum svarade dock inte Christer A. Hans revolver är därför den enda legala som inte har undersökts av vapentekniker.
– Det dröjde många år innan polisen fick tag i honom. När de väl fick det sa han att han hade sålt sitt vapen till en okänd person i Kungsträdgården. Det är en väldigt märklig förklaring; att sälja ett vapen på stan är ju ett brott i sig.
Jon Jordås menar att det ”verkligen borde ha gått snabbare” för polisen att hitta Christer A.
– Det tog väldigt lång tid för dem att inse att det var de revolverägare som inte hade dykt upp med sina vapen som var de mest intressanta. Sjukt nog tog det åtta år innan polisen letade upp honom. Det är löjligt lång tid.
Utöver historien med revolvern finns det en hel del omständigheter som gör Christer A till en trolig gärningsman. Av ”Den sista boken om mordet på Olof Palme” framgår bland annat att han bodde i närheten av Sveavägen, saknade alibi under mordkvällen och höll sig borta från skytteklubben medan polisen sökte efter mordvapnet. Dessutom stämmde hans personlighet väl överens med polisens gärningsmannaprofil.
Kedjan av indicier kan alltså göras lång. Men finns det något som talar för att han inte var Olof Palmes baneman?
– Det är svårt att argumentera för varför det inte skulle vara Christer A. Jag önskar att jag hade en bra invändning, men det har jag inte.
Författaren fyller i:
– Det som saknas är väl det allra sista. Jag tror att han skulle ha blivit friad i en rättegång. I och med att vapnet är borta räcker inte bevisen för att fälla honom.
Jon Jordås påpekar även att Lisbeth Palme pekade ut Christer Pettersson som makens mördare vid en vittneskonfrontation.
– Även om hennes utpekande är omgärdat av flera frågetecken talar det i någon mån emot Christer A, eftersom han inte är Christer Pettersson. De är förvisso ganska lika: båda är mörkhåriga, bleka och har intensiva ögon. De ser ganska läbbiga ut.
Efter flera förhör och en resultatlös husrannsakan försvann Christer A så småningom från Palmeutredningen. Enligt Svenska Dagbladets poddserie ”Mannen med revolvern” ledde flera polisiära misstag till att han tappades bort.
Det senaste året har flera experter menat att han borde ha utretts betydligt mer noggrant. En av dem är Leif GW Persson, som så sent som i december slog fast att det var ”närmast tjänstefel” av polisen att inte ägna honom större uppmärksamhet.
– Det har varit en jävla röra från början till slut, konstaterar Jon Jordås.
Till saken hör även att utredarna missade Christer A:s bortgång. Efter att han begick självmord 2008 dröjde det flera månader innan de fick reda på att han var död.
Att en person är avliden behöver däremot inte betyda att vederbörande är avförd som misstänkt.
Många minns nog den haussade presskonferensen sommaren 2020 och chefsåklagare Krister Peterssons utpekande av Stig Engström, som då hade varit död i två decennier.
– Att anklaga honom för mordet var väldigt orättvist. Det var helt galet.
I boken ”Statsministermordet” går Hans-Gunnar Axberger ännu längre. Enligt honom föreligger ”inga bevis alls” och ”noga taget inte heller några indicier” för att Engström skulle ha mördat Palme. Utpekandet av honom var därför ”den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda.”
Trots att förundersökningen lades ned i samband med pressträffen om Stig Engström – i media känd som Skandiamannen – visade det sig att det sista ordet inte var sagt.
Till mångas förvåning meddelade överåklagare Lennart Guné i slutet av förra året att det var fel av Krister Petersson att peka ut Engström. I en kommuniké från Åklagarmyndigheten gjorde Guné gällande att bevisningen mot honom ”inte är tillräcklig”.
– Jag blev verkligen glad för Stig Engströms skull. Att man strök ett streck över utpekandet var inte mer än rätt. Det var både modigt och rättrådigt gjort av överåklagaren.
Lennart Guné valde däremot inte att återuppta förundersökningen. Men han ändrade motiveringen till nedläggningsbeslutet: ”På det utredningsmaterial som nu finns går det inte att bevisa vem som är gärningsman och ytterligare utredning kan inte antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt”, heter det numera.
Enligt Jon Jordås är vi därmed tillbaka på ruta ett.
– Vi har ingen misstänkt, ingen aktiv utredning och ingen mördare. Vi har absolut ingenting.