Under ett kulturår där någon form av sensualism över antiken tycks råda – året då Christopher Nolan återupplivade Homeros antika epos ”Odysséen” och poeten Anne Carson, kraftigt inspirerad av antik poesi, tilldelades Nobelpriset i litteratur – har ytterligare en kanadensisk författare dragit sitt strå till stacken.
Och visst är det ambitiöst, löst inspirerad av Vladimir Nabokovs bokstruktur i ”Pale fire” och med en förkärlek till fotnoter har Yann Martel valt att driva två berättelser i romanen – en på ovan och en på undersidan – separerat av ett streck.
Varje sida delad i två. Ovansidans berättelse är en förlorad skildring av det trojanska kriget, Psoaden, skriven på fri vers med tio till tolv stavelser per rad. Undersidans berättelse drivs med hjälp av fotnoter, där möter vi den kanadensiske språkforskaren Harlow Dunne i hans översättande av Psoaden. Han kommenterar den och genom kommentarerna så lär vi känna både hans inre och yttre liv.
Det hela låter invecklat och onödigt komplicerat, men ”Ingens son” är förvånande lätt att läsa. Inte heller är det onödigt komplicerat då formatet tillåter författaren att kommentera på ett fritt och engagerande sätt, utan att det hela blir konstigt. Helheten förefaller mig större än summan av dess delar, eftersom det i mötet mellan de två berättelserna uppstår någonting nytt och dynamiskt.
Om man inte vill romantisera världslig framgång över sunt familjeliv så är det svårt att sympatisera med Harlow Dunnes livsbeslut; tragedin i offrandet av relationen till sin dotter (till förmån för sitt arbete som översättare) ställs mot Agamemnons offrande av sin dotter Ifigenia (till förmån för vind i flottans segel).
I jämförelsen mellan Iliaden och Psoaden är det tydligt att bägge är barn av sin tid med avseende på hur de väljer att framställa vanliga dödliga. De annars anonyma personerna på slagfältet lyfts fram i Psoaden, de som dör i mängder i varje krig, vilket görs gällande genom att eposets centrala gestalt, Psoas, är ”Ingens son”. Tittar vi på Iliaden så låts endast en ”vanlig” människa öppna käften en enda gång. Denna tanke görs explicit i den avslutande striden mellan Psoas och en av Trojas prinsar när de två är nakna: ”Nakna är vi alla lika”, skriver Harlow Dunne i en fotnot.
Samspelet mellan romanens berättelser sporrar både tanke och känsla, och det på ett mycket gott sätt, samtidigt som det är överraskande underhållande att läsa de utspridda faktainformativa avsnitten om antiken och dess myter. En idé som tar mycket plats i boken är den om att mötet mellan de grekiska myterna och evangeliet tillsammans utgör grunden för västerländskt tänkande. En annan idé är den om fokusskiftet till de ”vanliga” på slagfältet. Dessa idéer saknar varken värde eller relevans men är knappast banbrytande – dock bjuder de in till en engagerande läsning när idéerna paketerats på det sättet som Yann Martel har valt.
”Ingens son” släpptes häromveckan i svensk översättning av Cecilia Berglund Barklem.