Det börjar bra. Bara några minuter in i filmen kysser Marty (Timothée Chalamet) och hans älskarinna Rachel (Odessa A’zion) varandra till tonerna av Totos tidlösa ”Africa”. Den amerikanska brottarhitten är det första av flera fina låtval.
Det som sedan följer är svårt att sammanfatta; efter öppningsscenen är tempot så högt och handlingen så svängig att den egentligen inte låter sig summeras på några rader.
Men skam den som ger sig!
Huvudplotten kan beskrivas så här:
I början av 50-talet arbetar 23-årige Marty Mauser som skoförsäljare i New York. Trots sin förhållandevis ringa ålder är Marty en höjdare på att kränga skor, åtminstone enligt egen utsago: i ett tidigt replikskifte påstår han sig till och med kunna ”sälja skor till en amputerad”. Marty ska däremot inte betraktas som någon mönsterarbetare. Vid sidan om sitt nio-till-fem-jobb förbereder han sig för en bordtennisturnering i London, som han inte har råd att åka till, varför han stjäl pengar av sin arbetsgivare. På så vis bekostar han resan till Storbritannien.
Väl på plats i den brittiska huvudstaden ställs han mot världens främsta pingisspelare. Matcherna är spännande, verkligt fängslande. Det är slående hur bra pingisen gör sig i det här formatet; tack vare de enkla förutsättningarna och det höga tempot är det en utmärkt sport att göra film av. Den är, i brist på bättre ord, tittarvänlig.
På många sätt är pingisens dramatik symtomatisk för ”Marty Supreme” – det händer grejer hela tiden.
Under mästerskapet i Storbritannien hinner Marty även bli förtjust i den bildsköna, men något bedagade skådespelerskan Kay Stone (Gwyneth Paltrow). Efter ett möte i hotellrestaurangen får han sina känslor besvarade, vilket kan tyckas gåtfullt. Man undrar vad hon egentligen ser i honom? Han är ju en spenslig yngling med unibrow och glasögon?
Nog är det ändå charmen hon faller för. Timothée Chalamets rollfigur är såväl karismatisk som rolig, och har gott – för att inte säga grandiost – självförtroende. Han vet hur man ”tar ett rum”.
Chalamets gestaltning av Marty Mauser är också filmens stora behållning. Undertecknad har nog aldrig sett den amerikanska skådespelaren så här bra. Det vore därför väldigt överraskande om han inte vinner pris på Oscarsgalan i mitten av mars.
Att regissör Josh Safdie kammar hem en Oscarsstatyett är inte lika säkert. ”Marty Supreme” är förvisso oerhört underhållande, men som helhet betraktad är den ”splittrad snarare än helgjuten”, för att låna en tidigare formulering av Göteborgs-Postens litteraturkritiker Mikaela Blomqvist. Dessutom är konkurrensen hård. Bland de nominerade i kategorin för bästa regi finns bland andra Paul Thomas Anderson, som hyllats flera gånger om för kriminaldramat “One Battle After Another”.