Huvudkaraktären i Amanda Romares ”Judas” har äntligen blivit med pojkvän. Relationen är dock långt ifrån idyllisk. I rollen som flickvän förvandlas hon till en ”manisk diktator” och pojkvännen Emil misslyckas gång på gång med att tillfredsställa sin flickväns olika krav.
I likhet med föregångaren ”Halva Malmö består av killar som har dumpat mig” är ”Judas” skriven i dagboksform och språket är närmast talspråkligt. Berättelsen kretsar kring Amanda, hennes pojkvän Emil och deras vänner. I centrum står Amandas missnöje inför Emil: Hon tycker inte om när han tar droger eller när han gejmar, hon har svårt att bli tänd på honom och tycker att han är för tjock.
Liksom i hennes debut låter sig Amanda Romare tätt sammanslingras med sina huvudpersoner, men man får inte låta sig luras. På baksidan av boken tittar Romare upp från en kyss med sin pojkvän, men på framsidan står det klart och tydligt: Roman.
Det är svårt att skriva om den här romanen utan att nämna den debatt som boken har gett upphov till. När pojkvännen trots hennes uppmaningar inte tränar tvingar hon honom att ta Ozempic. Aftonbladets Sanna Samuelsson skriver att det inte verkar finnas några gränser för vad en heterotjej får säga till sin pojkvän och konstaterar att det beteende som Amanda visar upp i ”Judas” skulle klassificeras som psykisk misshandel i en lesbisk relation.
I samma tidning, men på andra sidan av debatten, skriver Carolina Ringskog Ferrada-Noli att Romare är modig som lånar ut sitt namn och sin personlighet till huvudkaraktären i ”Judas”. Hon hyllar Romare för hennes försök att ”reda ut i det grumliga vatten som är ojämlikhet mellan könen”, men som läsare kan man också ställa sig frågan om inte denna brist på lyhördhet från karaktären Amandas sida legitimeras i romanen, snarare än ifrågasätts. Den dubbelmoral som finns mellan raderna i ”Judas” lämnar en dålig smak i munnen. Hur skulle debatten se ut om huvudkaraktären var en heterokille som tvingade sin flickvän att ta Ozempic?
Som läsare kan man inte låta bli att gång på gång fråga sig varför Amanda och Emil är tillsammans. Häri ligger romanens tjusningskraft. Amanda och Emils relation är så pass dysfunktionell att man stundtals blir provocerad, och värre blir det under läsningens gång. Boken går därför inte att lägga ifrån sig – lite som när man fastnar i scrollande på mobilen.