Alex Schulman är produktiv. Vid 49 års ålder har han givit ut elva böcker, skrivit två pjäser för Dramaten och sedan 2012 producerat veckovisa avsnitt av ”Alex & Sigges podcast”. Därutöver har han medverkat och skapat innehåll i såväl tv som radio.
För de som följt Schulmans författarskap och lyssnat på hans podcast är pjäsens tematik bekant. Även i ”Mors dag” står författarens olyckliga barndom i centrum. Den här gången återvänder de tre bröderna som vuxna män till barndomshemmet för att överraska sin mamma på mors dag. Att barndomen varit traumatisk gestaltas effektivt, liksom sönernas olika grad av uppgörelse med densamma. De har alla tre kommit olika långt i sin bearbetning och har alla sin egen medberoenderelation till modern. Björn Elgerd, Nils Wetterholm och Peter Viitanen gör alla en habil insats. Viitanens rollkaraktär Nils, som den mest modersbundne, är kanske den mest intressanta och därmed den som dröjer kvar. Även sonen Benjamin, vars vuxenliv går på tomgång, men som sökt professionell hjälp för att bearbeta en särskilt traumatisk barndomsupplevelse, ger avtryck.
I den andra akten möter vi så modern. Hon är sjuklig och märkt av sitt alkoholmissbruk – och vill inte bli firad. Hon är omväxlande arg, förtvivlad och slagfärdig. En drömroll för Helena Bergström, som besitter hela känsloregistret. Författaren ger här modern en chans till upprättelse. Man förstår att hon var mycket ung när relationen med barnens far inleddes och han överrumplande flyttade in hos henne. Att bilda familj var de inte heller helt överens om. Författaren förser henne till och med med ett dött spädbarn för att förklara hennes senare tillkortakommanden i modersrollen. Här skulle Schulman kunna gå i fällan och teckna en ensidig offerroll, men det gör han inte. Modern är mångbottnad, liksom hennes svek. Den hopplöst medberoende fadern och de kuvade barnen får sig visserligen en och annan känga, men i slutscenen är misslyckandet ändå hennes, liksom ansvaret och skulden i evighet. Amen.
Att gestalta mors dag från såväl sönernas som moderns perspektiv är ett både intressant och lite kittlande grepp. Dramaturgiskt är det också väl genomfört. Däremot är tempot något långsamt; konstpauserna är lite väl uttagna. Kanske ger det med sig när pjäsen spelats fler gånger och texten satt sig.
Noterbart är också att ”Mors dag” tycks locka en klart yngre och mer blandad publik än vad som vanligen är fallet. Här är inte längre den äldre kvinnan ensam kulturbärare. Kvällens ganska ljumma applådtack övergår snabbt i en kort stående ovation. När blev detta kutym? Stående ovationer var tidigare ovanliga publikyttringar, förbehållna extraordinära prestationer. Beror publikens lite överraskande stående entusiasm kanske på att pjäsen lockar en mer ovan teaterpublik? Eller kan det vara så att Schulman predikar för de redan frälsta?