Om du öppnar Stig Larssons Wikipediasida märker du snart att han har många etiketter. Han kallas både poet och författare, men också dramatiker, filmregissör och kritiker.
Även epitetet poddare går att applicera på honom – sedan 2016 gör han podcasten ”Cyril & Stig” tillsammans med journalisten Cyril Hellman.
– Det har varit en fördel för mig att arbeta med olika saker. På så sätt har jag inte målat in mig i ett hörn.
Arbetet över genregränserna kan delvis förklaras av Stigs goda självförtroende; tack vare det har han kunnat röra sig obehindrat mellan olika uttryckssätt.
– Jag kan inte riktigt svara på var det där självförtroendet kommer ifrån, men det måste ha att göra med min uppväxt och mina föräldrar. Jag är väldigt lik min farsa, så i viss mån är det nog genetiskt. Han var också extremt social och fungerade i alla miljöer.
Apropå att vara social: När vi intervjuar Stig Larsson på kvarterskrogen Rosa drömmar får han mig och min fotograf att känna oss lika hemma som han själv är på sitt stammisställe – hit promenerar han ofta från sin lägenhet 150 meter bort.
Det är framförallt Stigs lättsamma sätt som får oss att trivas i hans sällskap; med en tysk lager framför sig svarar han ledigt på våra frågor.
Men han är mindre frispråkig än förr.
– Jag har lärt mig att saker kan misstolkas och uppförstoras. Ända fram till slutet av 90-talet sa jag precis vad jag tyckte. Nu tänker jag efter. Det beror på att jag har fått leva med vissa uttalanden.
Ett av dem som fortfarande förföljer honom är från ”Malou efter tio” hösten 2012. Då kommenterade han ph-värdet i unga tjejers underliv.
Sedan dess har Stig Larsson flera gånger ställts till svars för sina ord hos Malou von Sivers. Så sent som i fjol plockade Martin Wicklin upp uttalandet och anklagade västerbottningen för ”pedofili” i P1:s ”Söndagsintervjun”.
– Man får räkna med att alla inte behandlar en väl, som i en hockeymatch, säger Stig om Wicklins beskyllning i Sveriges Radio.
Tidningarnas tyckare upprördes desto mer av programledarens pedofilanklagelse. På ledarplats skrev DN:s Lisa Magnusson att Wicklin förminskade författaren till en ”pervers föredetting” och i Aftonbladet liknande Jack Hildén intervjun vid en ”avrättning”.
Medierna var emellertid inte de enda som slöt upp bakom Stig.
– Du vet, på stan och på bussen kom det fram gamla tanter och tackade mig för min uppriktighet. Det var lite lustigt. Jag har aldrig varit så folkkär någon gång som då.
Det uppmärksammade avsnittet av ”Söndagsintervjun” var speciellt på mer än ett sätt: Stig Larsson blev även den första gästen att ta två rökpauser i programmet.
När det är vår tur att träffa honom dröjer det en halvtimme innan hans sug blir för stort.
– Nu måste jag ta en cigarett, säger han och gör sig redo att gå ut.
För en kort stund lämnar vi kvarterskrogen Rosa drömmar och ställer oss utanför entrén. I de här kvarteren har han tagit många bloss genom åren – på Lilla Essingen har han bott i över tre decennier.
När Stig Larsson flyttade hit i början på 1989 var han 34 år och en av kultur-Sveriges mest uppburna. I dag har han hunnit fylla 70, men är ännu inte färdig med sin författargärning.
– Jag funderar på att skriva om åldrandet. Nästa bok ska heta just det, ”Åldrandet”. Det är ju mest negativt, det går inte att komma ifrån. Du orkar mindre, du är inte lika snygg, du får inte de tjejer du vill ha. Praktiskt sett så minskar ditt livs möjligheter, vilket är fruktansvärt tråkigt.
Du håller alltså på med en ny bok?
– Det är jättenytt. Ni är bland de första som jag nämner det för.
Så den är i ett idéstadie?
– Ja, jag har gjort en skiss på några sidor.
Planen är en bok i tre delar, varav en ska skildra ”känslan av ackumulerat misslyckande”, som Stig menar att åldrandet för med sig.
– Ingen har beskrivit det ytterst plågsamma och pinsamma med att de tjejer som du är intresserad av helt enkelt är omöjliga för dig att få kontakt med. Det är så tabubelagt. När du blir äldre blir liksom misslyckandet en del av din karaktär. Jag vill reda ut det där på något sätt, men jag vet inte om jag klarar det, avslutar Stig Larsson.