I förordet till reportageboken ”Den sista lägerelden” (Albert Bonniers förlag) skriver journalisten Olof Lundh om intresset för direktsänd sport i tv. Han hänvisar till flera stora idrottshändelser, däribland fjolårets EM-final i fotboll, som sågs av närmare två miljoner svenskar.
Men det är inte bara de avgörande mästerskapsögonblicken som drar tv-tittare.
Även de populäraste programmen i SVT och TV4 brukar få fina tittarsiffror. Det gäller inte minst premiären av ”På spåret”; de senaste åren har över två miljoner sett säsongens första avsnitt. Alltså lär många ha följt fredagens öppningsmatch, i vilken Ina Lundström och Hanna Hellquist besegrade Christoffer Nyqvist och Anders Eldeman.
Det är fascinerande att programmet fortfarande lockar oss. Trots att klassikern har sänts i nästan fyra decennier – med några få undantag har det visats varje år sedan starten 1987 – tycks vi inte tröttna. Vi verkar tvärtom tilltalas av det bibehållna formatet och den seglivade programledarduon.
Särskilt intressant är det att långköraren samlar tittare över generationsgränserna; på senare tid har den attraherat allt fler unga vuxna.
Det gör programmet till en lägereld, för att använda Olof Lundhs vokabulär. Runt den kan vänner och familj samlas, arbetskollegor mötas, gemenskap byggas. Med knutpunkter som ”På spåret” kan samhället hålla ihop.
Det är därför beklagligt att den uppmärksammade utredningen av kulturkanon inte inrymde frågesportprogrammet i sitt slutbetänkande. Det rör sig trots allt om en svensk originalidé, som blivit något av en kulturinstitution.
Att SVT:s tittarfavorit ändå lämnades utanför har med kanonkommitténs riktlinjer att göra – en av dem var att verken som valdes ut inte fick vara yngre än 50 år. ”På spåret” är ”bara” 38.