Sommaren 1984 hittades flera plastsäckar med delar av en styckad kvinna i Stockholmsområdet. Trots att flera kroppsdelar saknades, däribland huvudet, lyckades polisen identifiera fynden som 27-åriga Catrine da Costa.
Det blev början på en av Sveriges mest uppmärksammade brottsutredningar.
För att göra en lång historia kort, pekades två män ut för styckmordet. De misstänkta var båda läkare, varför media döpte dem till ”obducenten” och ”allmänläkaren”. Efter en rörig rättsprocess föll så småningom ett lika rörigt domslut, där de åtalade både friades och dömdes på samma gång. Tingsrätten underkände mordanklagelserna mot läkarna, men slog samtidigt fast att de styckat kroppen. Det senare brottet kunde de däremot inte fällas för – preskriptionstiden hade gått ut.
– Som jag minns det var tonläget ganska högt. Överlag verkade folk överens om att läkarna var skyldiga, säger Ruth Mannelqvist, som i dag är professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet.
Debattören Hanna Olsson var en av dem som tycktes övertygad om de utpekades skuld. Som återkommande skribent i Dagens Nyheter blev hon tongivande i samtidsdebatten om mordet på da Costa. 1990 fick hon dessutom stort genomslag med boken ”Catrine och rättvisan”, vari hon anklagade rättssamhället för att skydda de åtalade männen. Enligt Olsson var Catrine da Costa ett offer i flera bemärkelser; hon var inte bara en heroinist som tvingats prostituera sig för att bekosta sitt missbruk, varefter hon styckmördats. Hon var även föremål för den patriarkala svenska rättsapparaten, som hellre friade män än fällde dem.
”Catrine och rättvisan” blev en försäljningssuccé och trycktes i flera upplagor. Svenska Deckarakademin utsåg den till “årets bästa fackbok” och 1992 belönades Hanna Olsson med ett hedersdoktorat vid Umeå universitet.
Tre decennier senare är hon i ropet på nytt. Men den här gången är det ett annat ljud i skällan.
SVT:s dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” från slutet av förra året är orsaken till det. Med stöd av Per Lindebergs bok “Döden är en man” kastar journalisterna Dan Josefsson och Johannes Hallbom nytt ljus över da Costa-utredningen. Duon redogör pedagogiskt för de polisiära virrvarr som ledde fram till att Teet Härm och Thomas Allgén – som obducenten och allmänläkaren egentligen heter – pekades ut för ett mord de med största sannolikhet inte begått.
Därmed förändrar Josefsson och Hallbom även bilden av ”Catrine och rättvisan”, som nu tycks ha passerat sitt bäst före-datum. Enligt författaren Jonas Malmborg framstår den rentav som ”ett juridiskt och journalistiskt haveri” (Aftonbladet 18/12).
Umeå universitet väntas däremot inte ompröva doktorsutnämningen av Hanna Olsson.
– Det är inte aktuellt. Beslutet är förvaltningsrättsligt och fattades utifrån det underlag som fanns då, förklarar Ruth Mannelqvist för Rekorderligt.
Utöver sin professur i rättsvetenskap är hon chef för universitets samhällsvetenskapliga fakultet, som under Ingemar Wedmans ledning utsåg Olsson till hedersdoktor för 33 år sedan.
– Givet det de visste då, kan jag förstå att de inte hade några större invändningar. Inom akademien sägs det ibland att dagens vetenskap är morgondagens dårskap.
Samtidigt poängterar Mannelqvist att hedersutmärkelsen inte vilar på ett enskilt verk. Det framgår också av fakultetsnämndens motivering till beslutet. Där framhålls flera delar av hennes arbete, bland annat rollen som sekreterare i den statliga prostitutionsutredningen.
Likväl har Hanna Olssons hedersdoktorat ifrågasatts. Frågar du Jan Guillou, drar utnämningen “evig skam” över lärosätet (Aftonbladet 15/12).
– Den kritiken måste få stå för honom. Men de som står på barrikaderna i dag och talar om ett förfärligt justitiemord, var var de 1992?
Hon fortsätter:
– Jag tror att vi alla är en produkt av vår tid. Att påstå att vi alltid är neutrala och objektiva i relation till de beslut vi fattar är både naivt och lite dumt. Det är klart att vi påverkas på ett eller annat sätt. Det handlar snarare om medvetandegraden av den påverkan vi utsätts för. Valet som universitetet fattade då färgades också av sin tid.
Redan nu vet Ruth Mannelqvist att de närmaste månaderna blir hennes sista som chef för den samhällsvetenskapliga fakulteten. I sommar har hon varit på posten i de åtta år som reglerna tillåter – längre än så får du inte sitta.
Men halvårsskiftet är en bit bort. Innan 58-åringen lämnar plats för sin efterträdare ska hon och hennes kollegor utse årets hedersdoktor. Då är det viktigt att allt går rätt till.
– De här beslutsprocesserna bör vara både noggranna och reflekterande. Och ibland behövs kanske någon som påtalar att kejsaren är naken.